INLEDNING
Denna och övriga sidor får bli en liten berättelse om det som man inte tror kan hända men som ändå gjort det. Här följer några dokument som jag skrivit under resans gång. Det som hänt efter ett år har jag berört i olika inlägg direkt i bloggen. Det är stundtals ingen trevlig läsning och handlar om den olycka som mina söner Kristian och Sebastian var med om den 23 mars 2008. En olycka som chockade oss alla och inte minst storasyster Karolina som har fått tampats med en hel del.
OLYCKAN
"Påskdagen den 23 mars 2008 sker det som bara inte får ske…en tragisk olycka där våra två söner Kristian 5 år och Sebastian 7 år dricker flytande maskindiskmedel i tron att det är vatten. Vi vill berätta vad som hänt och hur det faktiskt står till med våra pojkar. Allt för att sätta stopp för allt prat som inte stämmer. Vi är många inblandade och berörda som mår dåligt´.
Efter att ha gått alle-man-ut med pappa och farmor är det törstiga barn som vill ha vatten i köket i klubblokalen. En av de vuxna häller upp ett glas till killarna från en dunk som står på bänken i köket(där vattendunkarna brukar stå). Storasyster sträcker sig i väntan på sin tur efter glaset då en av bröderna börjar skrika. Bägge skriker och tar sig mot halsen, det svider som eld. Dunken på bänken innehöll inte vatten utan flytande maskindiskmedel. Farmor ringer 112 och kopplas till giftinformationscentralen. Pappa börjar hjälpa killarna och hälla i dem vatten och mjölk. Storasyster står och håller för öronen. Killarna börjar ganska omgående kräkas. Till en början är det som kommer upp vitt men övergår senare också till blod. Farmor får hjälp med att ta hand om Sebastian medans pappa tar hand om Kristian. Ambulans och helikopter är på väg och anländer samtidigt, barnen bärs ut till helikoptern. Pappa följer med sedan bär det av i full fart mot KS och Astrid Lindgrens barnsjukhus.
När de kommer in till barnakuten tas pojkarna om hand och med anledning av skadorna sövs de ner. Läkarna berömde arbetet med att hälla i killarna vatten och mjölk det har räddat dem från att få något fräthål. Fyra dygn ligger de nedsövda och kopplade till respirator med slangar för mediciner och en sond genom näsan ner till magen. De väcks upp under torsdagen, de har ont i halsen efter tuben och är fullpumpade med morfin och annan medicin som skulle ut ur deras kroppar. Vid ronden får vi besked om att de har allvarliga frätskador i matstrupe och magsäck men luftstrupe, svalg och stämband har klarat sig. De ska kunna och kan också prata som vanligt.
Den efterföljande helgen var kaotisk! Mardrömmar, ångestutbrott med minnesbilder och en förvrängd verklighet. Som förälder känner man sig hjälplös, vi kunde bara stå och vänta tills stormen lagt sig och försöka förhindra barnen från att slita bort droppslangar och sonden.
Tisdagen vecka 2 var första dagen de satt i rullstol. Framemot fredag bar benen igen och morfinet sattes ut helt. Lördag och söndag kände vi äntligen att vi kunde få kontakt med pojkarna igen. Nu följde en lång väntan på besked och undersökningar tillsammans med ständig passning och peppning av killarna. Storasyster, som under denna tid varit utan mamma och pappa p.g.a. att de tillbringat all tid på sjukhuset, är också orolig för sina bröder.
På grund av skadans art och omfattning väntade läkarna ända till torsdag vecka 3 innan de gjorde en ny undersökning. Killarna sövdes ner och läkarna försökte gå ner med kamera, de första 4 centimeterna såg bra ut sen blev det trångt. Vid övre magmunnen kom de inte igenom med den 6 mm tjocka kameran. Sebastian är dessutom ärrig i magsäcken. Samtidigt med undersökningen passade barnkirurgen på att operera in en peg för gastrostomi. Eftersom det inte går att avgöra hur det i resten av matstrupen ser utmed kamera så måste de röntgas och läkarna hoppas kunna lämna besked i slutet av denna vecka.
Sonden de har genom näsan ska de ha ett bra tag framöver för att motverka att ärrbildningen täpper igen matstrupen helt. Killarna har just nu en passage i matstrupen på 2-3mm. detta kan jämföras med en vuxen som har 2-3 cm. Som ni förstår så kommer det innebära att de endast kommer att kunna dricka och suga på isglass i sommar. Idag sondmatas de direkt i magen och fungerar det med sondmaten så får vi förhoppningsvis komma hem på dag permission snart. Sen fortsätter vården i hemmet. Killarna kommer att kunna fungera normalt förutom när det gäller att äta vanlig mat. Det kommer att ta tid att återfå krafterna och hitta tillbaka till dagis och skola. De kommer att bli återställda men först efter lång rehabilitering och operationer.
Det finns så mycket som hänt under de här veckorna som inte går att beskriva med ord och det är med blandade känslor vi nu avslutar detta brev. Att gå igenom allt igen väcker starka känslor. Vi finner trygghet och stöd i våra nära och kära och den personal vi mött under veckorna här på Astrid Lindgrens barnsjukhus. När man inte tror att man ska orka mer tar man nya andetag och fortsätter. Att finna tröst i att barnen har förmågan och styrkan att finna sig i sin situation är helt enastående!
Vi vill också passa på att tacka alla som var med vid olyckstillfället!! Samt allt stöd från den närmaste omgivningen!!
Med vänliga hälsningar Göran och Monica"
