Det som hände mina söner påsken 2008 känns ibland helt overkligt. Det har gått rätt lång tid efter olyckan nu. Det sägs att bearbetning är bra, att tiden läker alla sår och att det till slut är dags att lägga det bakom sig.
Första året efter olyckan innehöll två mer kritiska perioder. Först efter själva olyckan och senare under killarnas operationer. Båda tillfällena innebar nästan en månads sjukhusvistelse vardera. Fantastiskt vilken sjukvård de fick och vad kirurgern kunde åstadkomma. Det har nog aldrig känts så underbart att sätta sig vid ett julbord för att äta som just detta år. Våra pojkar kunde äta ordentligt igen.
Jag tror inte att jag hann med att ens tänka ordet bearbetning det året. Chocken som genast gick över till allt det praktiska kring killarna. Allt för att kunna ha ett så normalt liv som möjligt. Både skola och dagis ställde upp till max med allt vad sondmatning och annat innebar. Dessutom startar en jobbig och missriktad polisutredning. Trots påstötningar brydde man sig inte om att utreda det faktum att det begåtts fel i hantering och förvaring av ett farligt, frätande maskindiskmedel. Det är också det som jag anser är orsaken till denna olycka.
Efter nyår börjar det gå dåligt för Sebastian han äter bara mindre och mindre. Lillebror Kristian mumsar på och töjer så sakteliga ut magsäcken igen och kan snart äta fullstora portioner. Vad som händer med Sebastian är att skarven i halsen blir trängre och trängre. Andra året efter olyckan präglas av Sebastians otaliga besök inne på sjukhuset för att vidga. Det går några månader och han kan äta mer o mer. Ett och ett halv år senare är vi i mål. Det är också under detta andra år som de sista sonderna tas bort. Härligt inget att tejpa längre när vi ska bada.
Det är också nu som bearbetningen börjar. Jag fångar upp barnen när de vill prata och själv tror jag att jag mer eller mindre klappade ihop på höstkanten 2009. Polisutredning lades också ner till min, och säkert många andras, stora lättnad. Barnen blir större och funderar mer över det som hände och de pratar mer om sina minnesbilder. Hur gör man för att bäst bearbeta en sån här händelse egentligen?
När det gått tre år efter olyckan och barnen leker är det enda som skvallrar om vad som hänt ärren på deras kroppar. Det är ett fortfarande ett pågående ärende hos försäkringsbolaget. Ett bolag med en försäkring som visat sig vara suverän och till det en mycket trevlig handläggare. Det är på sätt och vis ett pågående om än vilande ärende för våra killar också. De har en rekonstruerad matstrupe. Det har inte gjorts något liknande tidigare som nu med hjälp av en bit av magsäcken.
Nästan fyra år efter olyckan var vi på återbesök hos läkaren och Sebastian och Kristian fick båda två göra en gastroskopiundersökning. Lite nervöst för mamma med sövningen då det var ett tag sen det gjordes senast. Undersökningen visade att det såg bra ut och vi kunde lugnt återgå till vardagen igen. Det är dock ingen som kan sia om vilka ev komplikationer som kan möta dem båda längre fram i livet.
Idag lite mer än fem år efter olyckan pratar vi ibland om den och allt som följde. Frågor om det går att göra något åt ärren har dykt upp. Senast i våras har vi tampats med matbitar som fastnat riktigt ordentligt i halsen och nästan varit tvungna till sjukhus. Storasyster har det svårt när det dyker upp dunkar med dricka utan förvarning. Det är uppenbart att Kristian och Sebastian kommer ihåg olika mycket och också har uppfattat vad som hände på olika sätt. Storebror har kvar det där extra beskyddandet av lillebror.
Killarna har efter undersökning tidigare i våras fått "ledigt" från barnkirurgen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Om inget annat händer så blir det en gastroskopiundersökning för dem båda våren innan Sebastian fyller 15 och flyttar över till vuxensektionen.
"Tiden läker alla sår" heter det och det ligger nog mycket i det. Fortfarande kan en utryckande ambulans ge mig känslostarka reaktioner och samtal och minnesbilder likaså. Då och då kan jag också komma på saker jag inte tänkt på jättelänge. Men jag törs ändå säga att jag i grund och botten kan se tillbaka utan att förfasa mig utan istället känner jag en enorm tacksamhet. Det har gått bra. Så småningom ligger nog alla pusselbitar på plats och frågar du mig idag hur barnen mår så blir mitt svar bra.
Vid tangenterna Monica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar